Sonet 62

Sjelfkärleks synd beherrskar rent mitt öga,
Min hela själ och allt, som fins hos mig.
Dock mot den synden hjelper läkdom föga,
Så fast har den i hjertat rotat sig.
 
Ej fins ett anlet ljuft som mitt, jag tycker,
Ej form så sann, ej tro som min så klar;
Och så mitt eget värde jag uttrycker,
Som om jag mer än alla andra var.

Men när en blick jag i min spegel sänder,
Och ser mig solbränd, torr och rynkig, — då
Sjelfkärleken sig bort ifrån min vänder; —
Och synd ju vore sjelf sig älska så.

Nej, dig, mitt sjelf, det är, som så jag prisar:
Min ålder smyckas med hvad skönt du visar.