Sonet 63

När sist min vän skall bli, som jag nu är,
Af tidens grymma händer nött och slagen,
Då blodet torkat och hans panna bär
En massa rynkor; när den unga dagen

Fått lutning ned mot ålderns mörka bryn
Och allt, hvad skönt nu honom gör till konung,
Försvinner eller svunnit för hans syn
Och tagit med från våren all dess honung:

Emot den tiden rustar jag mig stark;
Låt tidens grymma knif än mot mig svingas,
Han skall ej skära bort ur minnets mark
Min älsklings skönhet, fast hans lif betvingas.

I dessa svarta rader skall den bo,
Och de ha lif, och han i dem skall gro.