Sonet 7

Se, då i öster solen nåderikt
Sitt hufvud lyfter flamhöljdt, hur hvart öga
Med vördnad helsar, undersåten likt,
Dess helga majestät uti det höga.

Och när hon klättrat upp på himlens brant,
En ungdom lik, den lifvets fröjder mana,
Än menskoögon vörda henne grant
Och följa hennes gyllne pilgrimsbana.

Men när ifrån sin höjd med tröttadt spann,
Gubbåldern lik, hon rullar ned mot vester,
Då vänds den blick, som af beundran brann,
Från henne bort och annorstäds sig fäster.

Så du, när middagstiden har förgått,
Dör osedd, om du ej en son dig fått.