Sonet 70

Att du fördöms, dig räknas ej till tadel,
Ty fägring städs var träffad af förtal;
Misstankar höja alltid skönhets adel,
Som kråkor färgens glans å himlens sal.

Är du blott god, fast du af verlden lockas,
Så visar sqvallret just, hvad du är värd;
Ty masken helst i vackra knoppar skockas,
Och se, din vår är ren och fri från flärd.

Du lyckligt har förbigått ungdomssnaran,
Än orörd, än som segrare bestämdt;
Dock detta lof kan ej förhindra faran
Utaf missunsamt prat, som växer jemt.

Om ej förtalet gjort dig till vår like,
Du vore ensam kung i hjertats rike.