Sonet 73

I mig du skåda kan den årets tid,
Då löfven gulnade och sparsamt gunga
På nakna grenarne i köld och strid, —
En chor-ruin, der foglar nyss hörts sjunga.

I mig du skymningen af dagen ser,
Som efter solnedgång i vester speglas,
Tills den i natten — grafvens bild — går ner,
Der sist dock allt i djupan ro förseglas.

I mig du skåda kan en lågas glöd,
Som till en askhög ned sin ungdom tärde
Och hvilar nu på den, till hälften död,
Förtärd af det just, hvarmed den sig närde.

Det ser du, och din kärlek ökas på:
Du älskar mer, hvad snart du lemna må.