Sonet 74

Men var du lugn! När grafvens mörka häkte
Förutan nåd mig stänger från min stråt,
Då lefver jag i dikten, som du väckte,
Och den som minne skall dig följa åt.

När du den återser, märk då i orden
Mitt bättre jag, som helgadt var åt dig.
Hvad som från jorden kom, tillfaller jorden.
Min själ är din, den bättre deln af mig.

Så har du af mitt lif blott mist dess drägg,
När kroppen dött, det rof, som maskar göder,
Det lumpna bytet för en morddolks egg, —
För låg, att du på den din tanke öder.

Ty kroppens värde är dess inre blott,
Och det fins här, och detta har du fått.