Sonet 75

Du är för tanken hvad för lifvet föda,
Hvad för en äng en regnskur, mild och full;
Och för din ro gör jag mig sådan möda
Som någon girig för sitt gömda gull.

Än är jag stolt att ega dig, än bara
Jag räds, att verlden stjäla vill min fröjd;
Än tror jag bäst att ensam med dig vara,
Och än att visa folk min lyckas höjd;

Ibland af jubel fyld, när jag dig skådar,
Och stundom trånande att få en blick,
Ty ingenting en glädje mig bebådar,
Som jag från dig ej får, från dig ej fick.

Så dag för dag jag frossar eller svälter, —
Än tynar hjertat, än i lust det smälter.