Sonet 8

Du, sjelf musik, hvi gör musik dig dyster?
Ljuft svär ju ej mot ljuft, fröjd älskar fröjd.
Hur kan du tycka om, hvad ej dig lyster,
Och med hvad dig förtretar vara nöjd?

Om rena ljud af äkta samklang slå dig
Med obehag, fastän de enas godt,
Det sker blott för att stilla förebrå dig,
Som skämmer solo det parti, du fått.

Märk, när en sträng förmäles med en ann',
Hur toner samfäldt under stråken gunga, —
Precis som lycklig moder, barn och man,
Som, alla ett, en nöjsam visa sjunga.

Den lyder så, med klang från många håll,
Men tycks blott en: »den ensam är, blir noll».