Sonet 80

Hur blyg jag går att med min dikt dig dyrka,
Allt se'n ett högre snille tog dig an,
Som i sin lofsång lägger all sin styrka,
Så att min tunga sätts i stumhets bann!

Men då ditt värde, vidt som oceanen,
Båd' stolta segel bär och sämsta klut,
Så tör min slup, fast underlägsen svanen,
På dina böljor käckt sig våga ut.

Der det är grundast, flott jag ligga skulle,
Då han på djupet bär sin höga mast;
Och strandar jag, jag är en stackars julle,
Då han har reslig rigg och herrlig last.

Dock, om han går framåt och jag till botten,
Jag sörjer, att mig kärlek gaf den lotten.