Sonet 87

Farväl! Du är för dyr för mig att ega,
Och hvad du gäller, af dig sjelf nog käns.
Ditt värde gör dig fri, och du kan säga,
Min rätt till dig har nått sin laga gräns.

Har jag ej fått dig som en fri föräring?
Och hvad har jag, som kan förtjena den?
Hos mig har ej den gåfvan grund och näring,
Och derför vänder hon till dig igen.

Du gaf dig sjelf och kände ej ditt värde,
Och mig, som fick dig, tog du miste på;
Se, derför gåfvan, som du mig beskärde,
Till dig igen tillbaka måste gå.

Så likasom en dröm jag mött dig i:
I drömmen konung, vaknad — allt förbi!