Sonet 90

Ja, hata, om du vill, och nu, just nu,
När hela verlden hotar mig förkrossa.
Slut dig till ödet att mig böja, du,
Och kom ej senare ditt skott att lossa.

Kom icke efter som en långsam dyning,
Då hjertat undgått dessa olycksfall;
Gif ej en stormig natt en regnig gryning,
Och dröj ej med hvad dock mig träffa skall!

Vill du mig öfverge, gör det ej sist,
När jag af sorger blott har känt de smärsta;
Nej, kom med ens, — då är det sant och visst,
Att jag får smaka först af allt det värsta;

Ty hvarje qval, som nu mig synes så,
Är intet mot att mista dig ändå.