Sonet 94

Den, som har makt att skada, men ej vill,
Som gör ej, hvad han mäktar för det mesta,
Som andra rör, men sjelf som sten är still',
Kall, obevekt, omöjlig till att fresta,

Till himlens nåd just han arfsrätten bär,
Naturens rikdom under honom lyder;
Han till sitt eget anlet herre är,
Då andra blott förvalta, hvad dem pryder.

För sommarn doftar sommarblomman skönt,
Fast hon är till och vissnar helt allena;
Men har hon någon stygg förskämning rönt,
Kan simpelt ogräs mera ros förtjena.

Hvad sötast är, kan surna mot sin vilja:
Ogräs ej stinker mer än multnad lilja.