Spårsnön

   Anders var en fästman trogen,
Hurtig jägare därtill.
Tidigt går han ut i skogen
På en spårsnö i april,
Att en jösse eller jössa
Fälla med sin bössa.

   Längre jämt och längre hinner
Jägarn på den hvita stråt.
Intet spår likväl han finner:
Hararna ha visst »gått åt».
Och nu svär han på de arme,
Så sig Gud förbarme!

   »Hvad skall haren till i världen,
Om ej, för att vandra ut
På den allra sista färden,
Och bli stekt i smör till slut?
Men han gömt sig nu, den satan!
Och där skrattar skatan!»

   Åter gör han, missbelåten,
Några slag omkring – och ser
Plötsligt på den smala stråten
Först ett spår och sedan fler;
Men han stannar, bäfvar, bleknar
Och i knäna veknar.

   Var det spåret väl af Nalle,
Som förskräckte honom så?
Nej! – han slår sig för sin skalle
Och begynner gå och gå.
Slutligt som en hjort han springer,
Det för örat ringer.

   Med förtviflan i sitt öga
Flyger nu så vildt han fram
Öfver berg och backar höga,
Öfver träsk och bäck och damm.
Och han rifver sig i håret,
Blott han ser på spåret.

   Ändtligt når han utgångspunkten,
Han en slätt framför sig ser
Och ett hus – där bor adjunkten,
Läsarprästen. Nu han ger
Till ett rop, den stackar Anders:
»Det bär rakt åt fanders!»

   Spåret leder till ett fönster.
Anders suckar: »hvilket svek!
Jag i henne såg ett mönster»! –
Och han tittar in så blek.
Hvad han såg, det är det samma;...
Men hans blick ses flamma.

   Och en vrede, en berserka-,
Kommer öfver jägarn stark:
»Litet vill jag prästen märka,
Då han jagar på min mark.»
Skottet smäller. Prästen vrålar,
Och en kvinna skrålar.

   Anders sprang, – men prästen sedan
Hade värk en tid och gikt
I sitt högra ben, emedan
»Han förkylt sig för – sin plikt».
Som den skälmen ensam bodde,
Folket ock det trodde.

   Samma dag gaf Anders korgen
Åt sin fästmö, och hon var
Fager än i själfva sorgen.
»Fast du minsta foten har»,
Sade han, »i hela bygden,
Den ej fört till dygden».