Stockholm

    SÃ¥ng, tag hvita handskar pÃ¥!
    Sväfva till de böljor blÃ¥,
    Der pÃ¥ bolstrar gröna
    Mälarstaden sköna,
    Ung och fager,
    Barmen tvager
    I en ström af ljuflig dager!
    Som en flicka, klädd till bal,
    Skalkar hon vid Ägirs sal,
    Tusen blyga gracer,
    Mellan tyll och gazer,
    Hvita vÃ¥gor,
    Qväfda lÃ¥gor
    Röja hjertats ljufva plÃ¥gor.
    Ã–gon blÃ¥,
    Blixtra af fröjd,
    Pulsarne slÃ¥,
    Barmen är höjd...
    I den ljumma natt hon dansar.
    Nöjets lena vind,
    Purprar hennes kind,
    Darrar i de gröna kransar;
    I den stilla natt
    Klingar hennes skratt,
    Slösar hon med lifvets skatt.

Är detta Birgers stad? Är detta Sveas öga,
Som fordom lyste klart bland furufjellar höga?
Är detta Sverges port, ur hårda klippan bruten,
Med fädrens dyra blod i ädel strid begjuten?
Mig tycks en veklig bild af lättjan och af flärden
Från lånta ejderdun se ned i Riddarfjärden.
Jag hör ett ömkligt sorl från gatorna och torgen,
Och dårar löpa kring i gamla hjelteborgen.
Är detta Sverge? - Ja, men Sverge upp och ned;
Det näms ej Sverge mer, det heter la belle Suède.

    Som en flicka klädd till bal,
    Skalkar hon vid Ägirs sal.
    Sidentyg och spetsar
    Väfva mjuka kretsar
    (O, hur sälla!)
    Kring de mjälla
    Liljor som i purpur svälla;
    Stjernorna se ned derpÃ¥,
    Berg och dalar häpna stÃ¥,
    Himlens mÃ¥ne skiner
    Blygt pÃ¥ - krenoliner,
    Herdestunder
    Njutas under
    Nordanstormens vreda dunder.
    Â»Nordens fransos»,
    Lifvet förgÃ¥r
    Plocka dess ros,
    Medan du fÃ¥r.
    Lifvets kraft är bara fraser.
    Hvad är lifvet? - Skum!
    Hvad är dygden? - Dum!
    Lifvets vinning är kalaser!
    Tag din vän i knä,
    Sjung ditt: Evoë!
    Glädjens Gud din hyllning ge.»

Jag hör din olåt, flärd. Jag kan den icke stanna.
Du slukar gift med lust, men vämjs vid lifvets manna
Ett må jag spölja dock: Hvad ville du i Norden?
Du trifdes ju så väl uppå den södra jorden?
Hvad skall ditt bomullskrut bland våra hårda fjellar?
Det brinner ju så svagt mot våra stjerneqvällar!
Vi hade glädje förr, nu ha vi endast nöjen.
Och dagens fröjd förstörs af nattens bleka löjen.
Vår sammanlefnad är en blomsterprydd ruin,
Der hjertats dufvor fly för ugglors kalla grin.

    Solen med sitt gyllne spö
    Rör vid Mälarns dunkla sjö,
    BlÃ¥a böljor blänka,
    Muntra löjor stänka,
    Lifvet spritter,
    Fogelqvitter
    Hörs bland trädens vÃ¥ta glitter,
    Men den sköna synderskan,
    Hon som hela natten brann,
    Har ej tid att höra,
    Ligger pÃ¥ sitt öra,
    Trötta tärnan,
    Yr i hjernan,
    Snarkar under morgonstjernan.
    Kindernas tvÃ¥
    Rosor ha dött,
    Ã–gonen blÃ¥
    Skifta i rödt -
    Franska färger alltihopa!
    Skogens foglar se
    Ned derpÃ¥ och le,
    Hästarne i hagen ropa;
    Sländan far mot skyn,
    Men i vattnets bryn.
    Snarkar Stockholm, gul i syn.

Nej, Birgers stad, vak upp! Nu är ej tid att sofva.
Hör, klockan varnar dig med djupa ord och dofva!
Verldshafvets vida barm i starka vågor häfves,
Och marken der du står af jordskalf undergräfves.
Europa ser på dig. Stig upp och två ditt änne,
Knäpp fjellens gördel hop med enighetens spänne,
Tag svärdet i din hand, det svärd som Gud dig gifvit,
Och se'n du söderns bjefs från svenska skuldror rifvit
Träd upp med höfviskt skick i fjellens drottningstol
Och njut af dagens sol, du sjelf en nyfödd sol!