Svanen och fjälltrasten

På en ättehög vid Bälten
Nordens fjälltrast satt en gång.
Över skogarna och fälten
Klingade hans vilda sång.

Gungande på vikens vågor
Kom en svan från sydlig sjö.
Präktigt emot solens lågor
Glänste hennes vingars snö.

Vilka färger, vilka toner,
Vilken röst så ren, så klar,
Som dem endast Söderns zoner,
Endast Febi fågel har!

"Arme, hur du sjunger illa!
Under dina tallars tak
Huru länge vill du drilla
Utan regel, konst och smak?

Vad är snillet utan smaken?
Styrkan utan allt behag?
Lär dig sjunga, det är saken,
Efter noter. Så gör jag."

"Sångmöns gåvor äro skilda",
Sade trasten, litet stött;
"Söderns toner äro milda,
Mina -- dem har Norden fött.

Andra stjärnor hos oss flamma,
Andra känslor och begär.
Kan väl sången bli den samma,
När dess ämne ombytt är?

Är ej konsten världens spegel,
Tidens, folkens hjältedikt?
Har väl smaken anna regel
Än den han av snillet tiggt?

Var fördragsam, sköna syster!
Var och en har fått sin del.
Vild min sång dig syns och dyster;
Är då din förutan fel?

Låt oss allt slags skönhet älska.
Låt det nordiska också
Ha sitt värde, fast det välska
Kanske högre skattas må.

Mät ej himlen på den trånga,
Falska skalan av ditt vett!
Konstens former äro många,
Fast dess väsende är ett."

Sade och på djärva vingar
Lyfte sig mot Odens sal,
Och den vilda sången klingar,
Åter över berg och dal.