Till Äran

 Gudinna, som thronar, i bländande glans,
 PÃ¥ bergens Ã¥ldriga topp,
 Och vinkar, med glimmande skärnors krans,
 Den unga Täflaren opp!
 
 Dig, Ära! mitt hjärta sitt offer bär,
 Vid harpans väldiga röst.
 Hur brann Din lÃ¥ga ej, ren och skär,
 I gossens eldiga bröst!
 
 När ensliga MÃ¥nen till Jorden gjöt
 Ur vintermolnen sin blick,
 PÃ¥ knarrande snöfällt i skogarnes sköt,
 Om Dig, han, drömmande gick.
 
 Och svajande fanor i drömmen sÃ¥g
 Och mäktiga härars gÃ¥ng.
 SÃ¥g blodet hvälfva sin frusande vÃ¥g
 Vid styckens döfvande sÃ¥ng.
 
 Hell honom, Gudinna! som Du förtror
 Din kärleks eteriska fröjd!
 SÃ¥ fri och lycklig ej örnen bor
 I fästets lysande höjd.
 
 MÃ¥ veklingen rusas af Tärnans blick,
 Af drufvans skummande must,
 Den girige ligge i drakeskick
 Och skÃ¥de pÃ¥ guldet sin lust!
 
 Hvad utan stolthet och fräjdadt namn
 Ã„r människolifvet väl?
 En ros, som forblomstrar i öknens famn,
 Ditt lif, du suckande träl!
 
 Snart bleknar ungdomens mörka hÃ¥r
 Och skönhetens purpurkind,
 Snart Lyckans Eden forhärjadt stÃ¥r
 Af Ödets tyranniska vind.
 
 Men evig är Äran. Ej dyster höst
 Förtär dess blomstrande glans,
 Ej bytes dess lockande silfverröst,
 Ej vissnar dess glimmande krans.
 
 Ej jag, Gudinna! skall, jublande, nÃ¥
 Din stjärn-omglimmade höjd,
 Ej jag skall segrande digna uppÃ¥
 Ditt läger, rusig af fröjd.
 
 Snart ser man ej längre mitt forna rum
 I lifvets grönskande dal,
 Snart dväljes min skugga, blek och stum,
 I dödens nattliga sal.
 
 Och ingen harpa, i vintrens quäll,
 Mitt lof för ringarne slÃ¥r,
 Och ingen Flicka till Skaldens häll
 Med offerblommorna gÃ¥r.