Till Förruttnelsen

 Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,
       att bädda vÃ¥rt ensliga läger!
 Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
       blott dig till förhoppning jag äger.
 Fort, smycka vÃ¥r kammar — PÃ¥ svartklädda bÃ¥ren
 den suckande älskarn din boning skall nÃ¥.
 Fort, tillred vÃ¥r brudsäng — med nejlikor vÃ¥ren
              skall henne besÃ¥
 
 Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
       Förkväv i ditt famntag min smärta
 I maskar Lös tanken och känslorna opp,
       i aska mitt brinnande hjärta.
  
 Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du giver
 den stora, den grönskande jorden Ã¥t mig.
 Jag plÃ¥gas häruppe, men lycklig jag bliver
              därnere hos dig
  
 Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
       oss svartklädda brudsvenner följa.
 VÃ¥r bröllopssÃ¥ng ringes av klockornas malm
       och gröna gardiner oss dölja.
 När stormarne ute pÃ¥ världshavet rÃ¥da,
 när fasor den blodade jorden bebo,
 när fejderna rasa, vi slumra dock bÃ¥da
              i gyllene ro.