Till Förruttnelsen

 Förruttnelse, hasta, o älskade Brud,
       att bädda vårt ensliga läger!
 Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
       blott dig till förhoppning jag äger.
 Fort, smycka vår kammar — På svartklädda båren
 den suckande älskarn din boning skall nå.
 Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
              skall henne beså
 
 Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
       Förkväv i ditt famntag min smärta
 I maskar Lös tanken och känslorna opp,
       i aska mitt brinnande hjärta.
  
 Rik är Du, o Flicka! — i hemgift du giver
 den stora, den grönskande jorden åt mig.
 Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
              därnere hos dig
  
 Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
       oss svartklädda brudsvenner följa.
 Vår bröllopssång ringes av klockornas malm
       och gröna gardiner oss dölja.
 När stormarne ute på världshavet råda,
 när fasor den blodade jorden bebo,
 när fejderna rasa, vi slumra dock båda
              i gyllene ro.