Till Frigga

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!
Ej din perla jag sökt, strålande ocean!
     Friggas hjerta mig lockar,
          Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös verld,
Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
     Mot den verld, jag med henne
          Hänryckt gömmer i sluten famn!

Hvad af stoftet hon lånt, hvad hon af himlen har,
Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky
     Hvad blott aftonen målar
          Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser,
Liksom såge jag ned i ett omätligt djup,
     Tills jag spritter ur dvalan
          Vid en kyss af dess purpurmun.

Säg, hvar fostrades du, leende engel, säg,
Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll
     Gaf gestalten af Frigga,
          Att försköna min vandring här?

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,
Suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok,
     O, hur saligt att ila
          I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot ljuf som en vårvind der,
Lifvets fjättrande tyngd lätt som en bubbla käns,
     Och af svallande pulsar
          Vaggas själen till gudars ro.