Till Herman Bang

Ett tankfullt barn, ett ensamt, öfvergifvet,
Du satt »vid vägen» -- där du lärde måla
De smådrag, som tillsamman bilda lifvet,
Den minsta sten, som sargar där vår såla.

För alla, hvilkas lott det vardt att tåla,
Finns i din dikt ett blad med hjärtblod skrifvet;
Hur histrionens lif är sönderrifvet,
Fastän de falska guldpaljetter pråla!

     Och träder upp ett öfvermäktigt öde,
     Hur förs ett mänskobarn som löf för vinden!
     För Tine gifs blott fristad hos de döde.

     Katinka, långsamt bleknande om kinden,
     Hur voro hjärtats sommardagar korta!
     Nu grönskade ej mera. Han är borta.

Ifrån vår barndom nog en ort vi minnas
Med gamla kära anleten vi kände;
Ett underland längst bort vid världens ände,
Där sorg, förgängelse och nöd ej finnas.

Hur ljuft det var att hvila där! En kvinnas,
En moders ömma hand vår kudde vände
Till rätta, medan vi i drömmen lände
Till sagoslott, där kungadöttrar vinnas.

     O barndomsdröm, ditt namn är Ludvigsbakke!
     Men han som skildrat den som ingen annan,
     Han lider arm och ensam -- så man säger.

     Hvem jämkar kudden under skaldens nacke,
     Hvem sitter öm och vaksam vid hans läger
     Och svalkar lent den feberheta pannan?

Min tacksamhet är fattig. Förr i världen
Ifrån en furstetaffel uppstod gästen,
Då framför porten re’n stod sadlad hästen,
Och varm af kostligt vin, han bragte gärden --

Han höjde glaset för den ädle värden,
Som bjudit honom sitta ned vid festen,
Och se’n han tömt intill den sista resten,
Sitt glas han lät i stycken gå mot härden.

     Skald, som jag håller af, -- hvad kan jag bringa?
     Sonetter, som jag ej på länge gjutit!
     Jag nästan har förgätit hur de klinga.

     Du, vid hvars rika diktarbord jag sutit,
     Till tack här ägnar jag dig dessa sista --
     Och nu för mig må formen sönderbrista!