Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet middagstiden en sommardag

 Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
 rödaste smultron i mjölk och vin,
 eller ur sumpen en sprittande ruda,
 eller från källan en vattenterrin?
 Dörrarna öppnas af vädren med våda —
 blommor och granris vällukt ger.
 Duggande skyar de solen bebåda,
 som du ser.
 Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet — hvad?
 „Gudomligt att beskåda!“
 Än de stolta stammar, som stå rad i rad
 med friska blad?
 Än den lugna viken,
 som går fram? „Å, ja!“
 Än på långt håll mellan diken
 åkrarna —
 ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
 „Gudomliga,
 gudomliga!“
  
 Skål och god middag i fönstret, min sköna!
 Hör huru klockorna hörs från stan,
 och se hur dammet bortskymmer det gröna
 mellan kalescher och vagnar på plan!
 Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
 primo en skorpa, secundo en kanna
 Hoglands vin!
 Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet — hvad?
 „Gudomligt att beskåda!“
 Än de stolta stammar, som stå rad i rad
 med friska blad?
 Än den lugna viken,
 som går fram? „Å, ja!“
 Än på långt håll mellan diken
 åkrarna —
 ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
 „Gudomliga,
 gudomliga!“
  
 Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
 gnäggande, stampande, i galopp.
 Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
 stolt opp til fönstret, til dig, just dit opp.
 Du all naturen uppeldar i låga
 med dina ögons varma prål.
 Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
 klang, din skål!
 Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet — hvad?
 „Gudomligt att beskåda!“
 Än de stolta stammar, som stå rad i rad
 med friska blad?
 Än den lugna viken,
 som går fram? „Å, ja!“
 Än på långt håll mellan diken
 åkrarna —
 ä'ke det gudomligt? Dessa ängarna?
 „Gudomliga,
 gudomliga!“