Till aftonstjernan

Stjerna, qvällens dotter, du,
Säg mig, hvad du skådar nu?
Ser du från din trygga borg
Mer af glädje eller sorg?

Kanske på ett stormigt haf
Seglarn nu från böljans graf
Än med fruktan, än med hopp
Blickar mot din ledning opp.

Kanske i en bortglömd dal,
Ensamt lemnadt med sitt qval,
Söker nu ett krossadt bröst
I ditt milda öga tröst.

Kanske att på dig som bäst
Någon trogen flicka fäst
Sina blickar och begär
Att sin älsklings möta der. --

Ser du seglarns kosa störd,
Låt den bli till rätta förd!
Ser du sorgen, qvald och glömd,
Håll din ljusa tröst ej gömd!

Men om du min flicka ser,
Sänd en vänlig stråle ner,
Se’n du skrifvit i dess sken
Att jag väntar längese’n.