Till den ålderstigne

Sörjer du en tid, som är förfluten,
Ädle gamle, der du tyst och sluten
Skrider fram i ålderns kulna dal?
Tänker du med saknad på de stunder,
Då du närde känslans rika under
Och den ungdomsvarma pulsen svällde
Än af salighet och än af qval?

Ingen vällust spirar på din bana;
Kärlekens och ärans djerfva fana
Svajar fjerran från din öde stig;
Nöjets blida, balsamfyllda fläktar,
Flickans rosor och pokalens nektar
Lifva sjuklingen och lifva slafven,
Ack, men lifva icke mera dig.

Löna dig för mödorna och striden
Dessa lemmar, stämplade af tiden,
Denna längtan, som sitt mål ej hann?
Eller gömmer det förödda tjället
Någon njutning, någon skatt i stället
För den glädje, som kom in med våren,
Och som gäckande med den försvann?

Ja, i djupet af ditt inre väcktes
För hvar trånad, som af tiden släcktes,
Högre nöjen, renare begär.
Ack, vi skåda blott din yttre slöja,
Blott de fåror, som din panna plöja,
Icke fridens engel i ditt hjerta,
Ej det eden, som han skapat der.

Se, när dagens purpurlågor glimma,
Tjusar än en guldbestrålad dimma,
Än en blomma, i sin knoppning röjd.
Först när solens milda flamma bergas,
Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas,
Och i oförgänglig skönhet tindrar
Då det stjernbeströdda fästets höjd.

Så, när ålderns långa afton skymmer,
Flykta själens jordiska bekymmer,
Och dess himmel går förklarad opp.
Är det svårt att lifvets dag försaka,
Kan du önska dig dess glans tillbaka,
Då din qväll är ljus som stjernerymden,
Och omätligt såsom den ditt hopp?

Allt hvad fordom du som ljufvast tänkte,
Allt hvad sträfvandet och lyckan skänkte,
Står ett bleknadt intet för din syn,
Som för vandraren på Alpens höjder
Dalens dofter, fjärilar och fröjder,
När han fjällets fria hjessa hunnit
Och af eter svalkas ofvan skyn.

O, hvad är den sällhet, här vi söke?
Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke,
Ur sin natt af fantasin befaldt.
Trånfull sträckes famnen till dess möte,
Jublande vi sjunka i dess sköte,
Men som rök omsluter oss fantomet,
Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.
66

Lycklig du, som flärden mer ej dårar;
Lögnerna af jordens falska vårar
Har du lärt att fatta med förakt.
Inga skiften nå ditt trygga läger,
Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger,
Fostras ej i dödlighetens parker
Och förvissnar ej med deras prakt.

Skygd mot villorna och mot passionen
Och ett minne, huldt som harpotonen,
Och en graf, som vinkar och som ler,
Och en röst, som bakom grafven talar,
Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar:
Der den sällhet, som du eftertraktar,
Och som ålderns stilla bana ter.

Hell dig! Undan stormarna och åren,
Hög och segrande i silfverhåren,
Vandrar du mot evighetens rand,
Seglarn lik, som, re’n af lugnet vaggad,
Ser på afstånd oceanen fradgad
Och med glädjens hvita vimpel helsar
Stränderna utaf sitt fosterland.