Till den första kärleken

En gång min första kärlek frågte jag:
Min lefnads stjerna, säg, hur tändes du,
Och hvadan äger du ditt milda ljus?
        Då sade stjernan: har du sett nå’n gång,
        Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?
Jag sade: än med mörker, än med ljus
Ett moln gått opp och dolt dig för min syn,
Dock brann du lika klar, se’n det försvann.
        Och stjernan sade åter: har du sett,
        Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?
Jag sade: mången jordisk sol jag såg
Gå opp i glans och öfverstråla dig,
Dock gick den ständigt ned, men aldrig du.
        Då sade stjernan: tror du på mitt ljus,
        Och vill du tända lifvets hopp dervid?
Jag sade: bortom molnet log din blick,
Och bortom dagens bländsken brann du klar,
Och bortom grafven skall du lysa än.

Då sade stjernan: vet du, hvad jag är?
En suck jag är ifrån din egen barm,
Som sökt med fridens hopp en högre verld;
En blixt jag är utaf ditt eget lif,
Som flög i strålar till sitt hemland opp;
Ett solljus är jag af din egen själ,
Och i min milda låga lefver du.