Till dygden

 O höga, änglarena Dygd!
 En gÃ¥ng likväl i saligt skygd
 Af Edens palmer skall jag finna
 Dig, mitt begär, min själs Gudinna.
 
 Jag sett Din bild. En gÃ¥ng Dig sjelf
 Vid lifvets spegelklara elf
 Min blick skall hälsa, ljuft betagen,
 I skenet af den nya dagen.
 
 DÃ¥ skall en herrlig jubelsÃ¥ng,
 Ej fjättrad mer af smärtans tvÃ¥ng,
 FrÃ¥n mina rosenläppar ljuda
 Och festligt hyllningen dig bjuda.
 
 Som MÃ¥nans ljuft Ditt anlet är.
 Auroras purpurskrud Dig klär.
 Kring kinden evigt blommar vÃ¥ren
 Och stjernor kransa ambrahÃ¥ren.
 
 Med namnlös kärlek skÃ¥dar Gud
 PÃ¥ Dig, o alla själars Brud!
 Hans sferer sjunga till din ära,
 Och helgonen Dig offer bära.
 
 Serafen stum af kjusning stÃ¥r
 När öfver himlarne Du gÃ¥r.
 Keruber sig till jorden böja
 Vid fläkten af din ambraslöja.
 
 Tills känslan i de högas bröst
 Försmälter i melodisk röst
 Och löser deras silfvertunga -
 DÃ¥ börja tusen harpor sjunga.
 
 DÃ¥ flamma rökverk till Dig opp
 DÃ¥ sväfvar rena Jungfrurs tropp
 I liljedrägt och mÃ¥nskenskransar
 Omkring Din thron i offerdansar.
 
 Men vi, som bo i Jordens grus,
 Vi smäkta, qualde till ditt ljus,
 Vi skÃ¥da med formörkadt öga
 Upp till ditt stjernpalats, Du höga!
 
 Se, tänkarn vakar, kysk och mild,
 FrÃ¥n hvarje jordisk glädje skild,
 Vid lampans tysta midnattsläger -
 Martyren trotsar död och plÃ¥gor.
 
 Föraktad, misskänd och förglömd,
 I lÃ¥ga dalens skuggor gömd,
 GÃ¥r denne mödans teg att skära
 Och skyr att lastens purpur bära.
 
 Hvad lifvar dessas eldbegär?
 Ej kronor dem belöna här.
 Till Dig, o strÃ¥lande Gudinna!
 De ädles bröst af kärlek brinna.
 
 En gÃ¥ng Du skall dem kransen ge -
 En gÃ¥ng ditt helga anlete,
 Det gudaglänsande, det ljusa,
 Skall mäktigt deras hjertan kjusa.
 
 O anderikets Drottning, hör!
 En gÃ¥ng, en gÃ¥ng mig värdig gör
 Att pÃ¥ Odödlighetens stränder
 Ta segerns palm af dina händer.