Till en blomma

Nyss slöt du dvalan; -- ögat, ej fängsladt mer,
Än med så hjertlig glädje mot höjden ser,
Der morgonrodnan, af lätta skyar buren,
I famn af purpur sluter sin brud, naturen.

Allt är så tyst i din rund, så stilla än;
Af vällust dö de ilar, som nalkas den.
På gyllne vingar fladdrar den dolda flärden; --
Säg, lilla blomma, hur skön du finner verlden?

Du kan ej ana ännu vid fläktens lek,
Vid fjärilns hviskning och morgondaggens smek,
Hur snart de yra vännernas hyllning slutas,
Hur mången sorgsen tår på din kind skall gjutas.

O, hvarför gaf ej Han med sin allmakts: Blif!
En evig vår åt din oskulds blomsterlif?
Och hvarför får du ej se, så ljuft bedragen,
Mot middagssoln som mot gryningen af dagen?

Så le, du lilla, än i din oskuld der!
Snart skall du finna, hur svekfull våren är,
Och tänka rörd på den lyckliga minuten,
Då än du låg och drömde i knoppen sluten.