Till en yngling

Bryt blomman, o yngling; i morgon skall den
      på graven strös.
En leende jungfru är livet dig än;
      dess gördel lös!

Den dag som du lever din Genius är,
      kyss glatt hans mund;
men ser han uppå dig, förtörnad och tvär,
      bryt ert förbund.

Och bortvälta stenen från framtidens grav,
      se ängeln där,
och lek ej, men stöd dig vid hoppets stav,
      och tänk och lär.

Och res dig och kämpa för mänskors väl
      med svärd, med röst,
bliv misskänd, bliv hatad, och tryck dem likväl
      till sårat bröst.

Och hoppas på räddning, på seger ännu
      i stormens brak,
fast seglar du också, som vi göra nu,
      på tidens vrak.

Och allt som du striger på lyssna, min son,
      til minnets dal.
Väl dig varje afton du hör därifrån
      en näktergal.

Ty snart kommer kvällen och vinkar dig hän
      med vissnad hand,
från solens ljus, ifrån lundens trän
      till stjärnlös strand,

där Cerberus skäller med trekäftat dån
      i öde rum,
och Furier piska den fege ifrån
      Elyseum.