Till fruntimren

När ynglingen sin helsning bringar Er,
I själen eldad, kransad gladt om pannan,
Åt edra kinders färg han priset ger,
Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan.
Vi älska lifvets vårglans, äfven vi.
Men den, som varar än, se’n vårar gått förbi.

Vi hunnit pröfva åren mer än han;
Ack, hvad de skänka, vexlar om likt vinden.
På ängen bleknar blomman, bäst hon brann;
En annan lott, än hon, har blomman ej på kinden.
Hvem älskar henne ej, den dag hon ler?
Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.

En blomma fins, den vi vår hyllning ge,
En helsoört för glädjen som för smärtan.
Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande,
Den fostras tålig, gömd i Edra varma hjertan.
Först der den hela kan, den blickar fram,
I svaghet full af kraft, och ljuf, fast allvarsam.

För fröjd och tröst från vaggan till vår graf,
Från dar, som farit hän, till dar, som komma,
För alla tårar, dem hon torkat af,
Vår hyllning egna vi åt denna gömda blomma.
Hon runnit upp ur evighetens frö,
O, låten henne här ej blekna, vissna, dö!