Till oron

Ja, ljufva oro, längta, o längta än!
Af ingen glädje, vore den än så rik,
     Af ingen bräddad njutning lugnad,
          Sucka mot sällare fröjder ständigt!

Nyss var din önskan endast en vänlig blick
Af tärnans öga; -- nu, då hon skänkte den,
     Stig högre och begär dess första
          Himmelska kyssar, och strid och tråna.

Och när på purpurläppen ej blomstrar mer
En enda ros, hvars nektar du icke sög,
     Så skynda blott att nya skördar
          Under den svällande slöjan åtrå.

Ja, hulda oro, herrska med dubbel kraft
I mina ådror, dikta vid hvarje ny
     Eröfrad segerkrans en annan,
          Vinkande ädlare än i fjerran.

Dig må den slappa dåren förbyta mot
Ett lik af sällhet, som han benämner frid,
     Och i sitt skal af lugn och dvala
          Kräla, en mussla, på ödets stränder.

Jag älskar dig! -- Hvem är det, om icke du,
Som tvungit mig att söka det öppna haf,
     Och med dess böljor, med dess stormar
          Jublande kämpa om lifvets fröjder?

Du skall mig följa, saliga engel, du
Skall egga mig att njuta min lefnads dag,
     Och när den sluts, skall du i grafven
          Jaga mig opp ur min domning åter.

Och ofvan solens bana och stjernornas
Skall du mig följa, -- skall i min himmel än
     Vid salighetens tömda mjödhorn
          Lära mig skönare verldar drömma.