Till sånggudinnan

 Om, SÃ¥nggudinna! till Ditt hulda bröst
 Du förr mig tryckt, bland skuggorna i dalen,
 Och gett mig harpan, gett mig sÃ¥ngens röst
 För glädjens fest, till mulna stunders tröst,
 SÃ¥ öfvergif ej nu i sorgens höst
 Din Fosterson Ã¥t lidandet och qualen
 
 Min dag är mulen. Blek förgängelse
 Betäcker fällten. Gudar i det höga!
 O! hvem af Er skall mildt förbarmande
 Ã…t lifvets rosor purpurn Ã¥terge,
 En flyktad vÃ¥r Ã¥t hoppets Elise
 Och glädjens solsken Ã¥t den usles öga?
 
 Du, SÃ¥nggudinna! ensam det formÃ¥r.
 En evig vÃ¥rvind i Ditt fotspÃ¥r susar
 Och cyperkransen blomstrar i Ditt hÃ¥r
 I evig fägring. När Du harpan slÃ¥r
 Försmälter qualet i en hänryckt tÃ¥r,
 Och plÃ¥gans ormar silfverstämman kjusar
 
 Du hört min suck och jag är Ã¥ter säll.
 Se, bildningskraften sina kedjor skakar.
 Du sjelf, o, hell Dig! SÃ¥nggudinna hell!
 Med glädjens Sylfer nedstÃ¥r i mitt tjäll,
 Där, lämnad Ã¥t mig sjelf en stormig quäll
 Vid minnets trollsken drömmande jag vakar.
 
 Med Din stämma, ljuf som källans sus,
 I sommardalen vandrande bland liljor,
 Mitt hjerta sänk i höga känslors rus
 När stjernan flammar i Olympens hus
 Och fenstret i mitt tjäll, vid MÃ¥nans ljus
 Sitt skimmer kastar öfver golfvets tiljor.
 
 DÃ¥ med orfeiska lyrans harmoni
 Förädla känslan, döfva lifvets smärta
 Och lär mig sjunga, oskuldsfull och fri,
 Om kyska lÃ¥gor, själars sympati,
 Den vises trotts mot Ödets tyranni
 Och pliktens allmakt i ett dygdigt hjärta.