Titania

 En klang som av små violiner
 går svag som susning i hassel och björk,
 och månen på ängarne skiner,
 men skogen är midnattsmörk.
 Det skymtar, det svävar som böljande hår,
 det dansar på yra eteriska tår.
      Ti ta! Ti ta! Ti ta!
 
 Det skymtar som barmar och halsar,
 det lyfter på släp som av silke och flor,
 det vajar, det viftar och valsar
 i nätta, bevingade skor.
 Vem är det, som håller sin vindlätta bal
 vid midnattens timme i månsilversal?
      Ti ta! Ti ta! Titania!