Trosbekännelse

 Jag tror pÃ¥ ett Förnuft, som vidt kring Alltet tänker,
 Mer lÃ¥ngt än luften nÃ¥r, än ljusets strÃ¥le blänker,
 En Gud, som varit har, som är och blifva skall,
 I trotts af världars dom och solsystemers fall.
 Det bloss oss dagen ger, de stjärnor Natten kröna
 Som gnistor utgÃ¥ frÃ¥n hans ljus,
 Och allt det ädla, allt det sköna
 Af honom är en skänk Ã¥t Jordens lÃ¥ga grus.
 
 Jag pÃ¥ en Kärlek tror, som frÃ¥n Olympens throner
 I tidens gryning steg till jordens mulna zoner,
 FrÃ¥n verldens början re`n till offer utsedd var
 Och mänskan till sin Brud för sekler kÃ¥rat har.
 Af Isis ömsom född och Venus och Maria
 Hans gudom sväfvar kring oss än.
 FrÃ¥n dödens vÃ¥ld han vill oss fria
 Och till vÃ¥rt fosterland mildt föra oss igen.
 
 Jag tror en bildningsdrift som herrskar i Naturen
 Kring jorden blommor sÃ¥r och stjernor kring Azuren,
 PÃ¥ själarne dock mäst sin allmakt plär bete
 Och viger mänskans bröst till himlens altare.
 Han tröstar och hugsvalar Bruden,
 Han jordens rop till himlen för.
 Ve den, som fräckt bespottar Guden,
 Som blundar för hans glans och ej hans stämma hör.
 
 Jag tror att ingen död min varelse kan ända,
 Att detta hjertas lif skall evigt Ã¥tervända,
 O Kärlek, vid din röst, din milda andedrägt,
 Som blomstren höja sig för vÃ¥rens ljumma fläkt.
 Jag pÃ¥ en samling tror af ljusets sälla Andar,
 Jag tror att segrande en dag
 Min Ande sig försonad blandar
 Vid Skaparns helga thron i deras brödralag.