Tystnaden

O du, som född ur intets underbara
fördolda famn, av yngre säd ej stammar,
du som ur vilans stilla rosenkammar
såg dagens konung första gången fara!

Portvakterska i gudaborgen klara!
Osynliga vestal, som trofast ammar
den himlaeld i hjärtats mörker flammar,
det ljus som ensamt allt kan uppenbara!

Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa!

Kom! I din famn på gyllne moln du bringar
den efterlängtade till himlabruden,
och glada bröllopskorer sällskap göra.