Ur Friederike Brions visor

Ännu går dansen kring eken
och dansen är mig kär,
men går jag själv i leken,
är sorgen också där.

Och sitter jag vid väven
att söka mödans fred,
då kommer sorgen även,
och sorgen väver med.

Och vandrar jag i skogen
en kväll att trösta mig,
då vandrar sorgen trogen
på samma tysta stig.

Den stolta Rhen, som tågar
förbi små tysta hem,
vad frågar han, vad frågar
den stolte efter dem!

Hans bölja speglar häcken
och slår mot trappans rand
och tar sin gärd av bäcken
och vaggar skum i land.

Av allt han ser han kastar
ett vänligt återsken,
men utan vila hastar
till havs den stolta Rhen.

Jag mötte en flicka, hon bar sitt barn,
hon rodnade skamset förlägen,
hennes dräkt var lump, hennes namn var skarn,
hennes hem var den ändlösa vägen.

Hon hade dock något att kalla för sitt,
mot varandra de värmde sig varma,
jag ville att flickans barn var mitt,
jag ville jag vore den arma.