Urarva.

I skryten med Er glada ungdomstid,
I gamle, som nu hacken på de unga,
I voren alltid färdiga till fredlig strid
och sökten idealet i att supa och att sjunga.

I finnen nu ett släkte tungsint trött,
som endast har sin strävan i att vara om sig.
I själve, som oss i ett bakrus fött,
I borden veta bäst hur detta kom sig.

Man är ej glad när andras skuld
man nu skall sitta och betala;
I söpen Er till ett försvarligt hull
och därför äro Era barn så smala.

Vi ärvde Era skulder och Er syfilis
och Era löften ifrån fyrti-talet,
sen väl I slukat varje Leckerbiss,
I lämnaden åt oss att gnaga idealet.

I svärmaden och höllen tal
för Danmark, Finland, Polen;
vi svärma ej för våra ideal,
vi knoga lugnt mot framtidsmålen.

I drucken punsch och åten mat
för skandinaviska treenigheten,
när enigheten stannade vid prat,
vi nöjde oss med mänskligheten.

Urarva skulle vi oss gjort,
men äpplet faller icke långt från trädet,
och sådant arv, det ärvs på barnen ner
till tredje och till fjärde ledet.