Utveckling
PRILSOLEN steg, och snön smälte på landhöjderna omkring Mälaren;
åarne svällde och sprängde, störtade ner mot sjön och lyfte
istäcket, som dånade och knakade, tills det sprack; vinden
sätter sig mot iskanten och tar spjärn, bänder upp den några
tum, och små befriade vågor hoppa och skvätta i råken, och de
gnaga på iskanten, tills de få andrum, och då komma de stora
vågorna upp ur djupet, och de lägga sig med hela sin tyngd på
isflaket, som sjunker; vaken vidgas, fjärden växer, och så bär
det hejdlöst af ut, ut emot hafvet.
Men det risslar och rasslar under Norrebro, och det knastrar i
bropålarne, och isen tornar sig som en mur, den brovaktarne
angripa och slå sönder med bilor och hakar, och stadens borgare
gå ut och se på islossningen. Men strömmen är redan uppfylld med
segelfartyg, holländska koffar med kläden, lübska med öl, franska
med vin och spanska med kryddor och ädla metaller från den
nyupptäckta världen på andra sidan hafvet; några danskar synas ej
till, ty de ha ännu icke hunnit hämta sig från grämelsen att ha
blifvit utdrifna ur de nordiska rikenas förbund. Uppe i staden är
Kartusianerklostret Pax Mariae eller Marias frid var en sällsam
företeelse i svenska klosterhistorien. Anlagdt vid den nya tidens
ingång, befolkades det med ledamöter af den strängaste orden,
som funnits, nämligen kartusianerne. Dessa voro väldiga
världsföraktare och ansågo lifvets uppgift vara att strida för
andens frihet. Och de stredo. För att hålla kroppen i styret
buro de tagel i stället för linne; åto endast bröd och grönsaker,
emedan de ansågo köttet vara inkommet i bruk efter syndafallet, då
mänskorna också förföllo till vilddjur; och de drucko endast
vatten. Icke desto mindre funno de nödvändigt att minska kroppens
öfvervälde genom att trenne gånger om året anbefalla allmän
åderlåtning, hvilket hade till följd, att klosterinnevånarne gingo
omkring som lefvande lik och knappast förmådde tala. Men detta var
icke heller af nöden, då regeln förbjöd högljudda samtal, och
själfva gudstjänsten förrättades tyst, ja, böner och mässa, från
hvilken senare all sång var utesluten, verkställdes under tystnad,
och orgel och klockor voro alldeles bannlysta. Dessa munkar åtnjöto
stort anseende af folket, och de visade också en stor och ovanlig
ringaktning för jordagods. De hade sålunda fått det halft förfallna
slottet Gripsholm med åkrar och djurgård och trädgårdar, men de hade
stängt slottets salar och endast bibehållit ett par af de sämsta
rummen; de hade släppt ut djuren ur djurgården och låtit rota ut
alla öfver-flödsväxter ur trädgården, som endast begagnades till
uppdragande af läkedomsörter, hvarmed de kostnadsfritt försågo
traktens sjuka. De voro sålunda i alla afseenden så goda Kristi
lärjungar, som någon kunde bli, och de voro inga lättingar, ty
de hade icke tjänare, utan gjorde alla sina sysslor själfva.
Vi finna dem således en aprildag sysselsatta med att hugga upp
isen på klostrets gård. Det går icke fort, ty dels måtte
tagelskjortan strama i armhålen, dels måtte blodbrist och den
starka vårluften hafva medtagit deras krafter; de flåsa, så att
de tunna kinderna falla tillsammans och afteckna käkar och
tandrader, och de stanna då och då för att hosta ut. Solen bränner,
men de frysa, och kallsvetten, som sipprar från deras ansikten,
framställer dem som en hop sjuklingar. Framför kyrkdörren är en
graf uppkastad, och vid dess brädd står en tom likkista, onödiga
påminnelser om hvad som väntar. Inne i kyrkan håller en broder en
stum mässa för stumma bröder, och man hör endast, huru bladen i
den stora boken vändas och huru det frasar i kläderna vid bugningar
åt den verkan de sex saffransgula ståndarknapparne gjorde, ty det
var icke många tillfällen till färgverkan i de hvitklädda figurerna.
Men när han dagen därpå kom in i kyrkan för att återtaga sitt arbete,
såg han, att man strukit öfver stån-darne och lämnat den öppna kalken
tom. I någon utredning af frågan hade munkarne icke velat inlåta sig,
och Botvid trodde, att detta härrörde af några troslärans hemligheter,
som ej fingo röjas.
Emellertid hade han ängeln färdig och stod nu i beredskap att lägga
hand vid jungfrun. En sträng fasta, nattvak och andaktsöfningar hade
försatt honom i ett uppskakadt tillstånd, och han kunde ligga i
timmar under bön i den kalla kyrkan, anropande den heliga jungfrun,
att hon måtte uppenbara sig ett ögonblick och visa honom sitt
himmelska anlete. Men uppenbarelserna uteblefvo och Botvid ansåg
sig icke nog värdig att med pensel och färg för människor, som voro
heligare än han, tyda de himmelska hemligheterna. Hans sinne var
alltför upptaget med jordiska ting, hvartill i synnerhet det bidrog,
att han måste bo utom klostret, och han sålunda icke kunde underlåta
att träffa och samtala med andra människor. Han hade nämligen fått
sin bostad sig anvisad i det gamla huset, där en världslig slottsvaktare
med en enda dotter voro hans grannar och hvilka han ofta träffade, ehuru
han hade sin mathållning i klostret och endast var i slottet om nätterna.
Botvid hade tillbragt sin barndom i ett hem bland tre bröder; någon
syster hade han aldrig haft, hvarigenom umgänge med unga flickor för
honom försvårats. En naturlig blyghet nekade honom att söka kvinnligt
sällskap, hvaraf han så småningom intogs af en viss fruktan för det
andra könet. Han ville så gärna närma sig dem, men han vågade icke.
Genom denna obekantskap med den andra hälften af mänskligheten växte
hos honom höga tankar om dess företräden, och han erfor alltid vid
åsynen af en ung flicka en känsla, såsom han befunne sig inför ett
högre väsen. Portvaktens dotter, som var den enda kvinnliga varelse
han såg om dagarne, hade gjort ett fruktansvärdt intryck på honom.
Ibland vågade han icke hälsa henne, och han såg på henne endast då
han stod osedd uppe i sitt kammarfönster och hon befanns nedanför i
trädgården. Men när han själf gick ut ur slottet för att besöka
klostret och han visste, att hon stod i sitt fönster, då rock det
i benen på honom och hans gång blef osäker, så att han måste ta märke
på en grindlif och rörelse, människorna kräla som myror, hvilkas stack
man rifvit om; ryttare och knektar vimla, och på murarne arbeta stadens
svenner; på slottet fladdrar vasarnes tecken, och i rådstugan håller
den unge konungen rådslag. Det surrar och bullrar i den nyvaknade
staden, så att masarne, som haft sitt stilla vinterfiske i strömmen,
finna det vara på tiden att resa till lugnare trakter, och de fatta
sitt beslut oåterkalleligt, när kanonerna börja spela från alla
fartygen och det svarar från slott och murar. Och de lyfta sig på
snabba vingar, kasta en forskande blick uppifrån på spanie-fararn
och hans sällsamma laddning, som lossas vid bron, på holländarens
nya segel, på fransmannens nya master, och så flyga de en lof öfver
hamnbryggan nedanför slottet, och där skåda de människor i nya
kläder, underliga, utskurna kläder och halskragar som fat, och
människorna ha fått nya ansikten, ty de se gladare ut; ny var
den målade äreporten, genom hvilken förtryckarne drefvos ut och
befriarne tågade in, dess granna slingor af solrosor, drufvor,
påfåglar och änglar voro litet urblekta och uttvättade af
vintersnön, men det var ändock för mycket nytt för de gamla
masarne, och därför reste de till lugnare trakter, därför
sträckte de upp i Mälaren, där de visste af en liten holme inne
i Gripsholms-viken, som ännu hade allting på det gamla goda
viset. Där stodo alarna alldeles likadana som i måsarnes ungdom,
ty dessa kunde icke se, att träden vuxit; hvitmossan på
berghällen, där de lade sina tre ägg, var likadan, sandhafrent
gåsgräset, lysingen och fackelblomstret voro sig lika. Här
stördes man icke af något kanonbuller, några spaniefarare,
äreportar, intåg, här var så tyst, att man på sin höjd kunde i
lugnt väder höra fiskaren i ökstocken tala vid sin gumma, när
de voro ute med näten, men då talades aldrig om annat än fisk,
och det kunde masarne godt lida.
Man skulle ändock haft anledning vänta mera buller härinne, när
man såg det gamla slottet och det nya klostret på stranden. Men
slottet var öfvergifvet, och klostret beboddes af mänskor, som
icke brydde sig om denna världen och icke heller önskade, att
världen skulle bry sig om dem. Detta var visserligen mycket
själfviskt, men som det bidrog till lugnets bibehållande, så
var därom ingenting att säga af dem åtminstone, hvilka älskade
lugnet, såsom masarne nu gjorde.
E130

