Vän! I förödelsens stund
Vän! i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,
När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famler försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, hvem räddar dig då? — Hvem är den vänlige ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade verld, uppreser det fallna
Altaret, tändande der flammen med presterlig hand? —
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten
Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: "Blifven!" —
Och i hvars lefvande kraft verldarne röras ännu.
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfvelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granna med Gud.
|
"Moraliska, religieusa och patriotiska sånger."
|
Övrigt Till Förruttnelsen | Endymion | Grymt verklighetens hårda band mig trycka | Näcken | Näktergalen | Suckarnas mystér | Amanda | Till Julia | Vad suckar häcken? | Vän! I förödelsens stund | Fången | Sängen | Resa, Amanda, jag skall |
