Vårbild

Hög rullar älven mellan våta slätter.
Björkarnas sav ur borrad näver sprutar.
Bergtraktens uv sin kärlekslängtan tutar
lidelsefullt och hemskt i svala nätter.

Huj, över heden far den glada sunnan!
Snart i en festlig afton skall han bära
lustigt kring nejden till skön Valborgs ära
doftande tjärrök från den tända tunnan.

Tiggarn går lätt och svänger vandringspåken.
Skoflickarn flyttar verksta’n ut i solen,
beckar med lust, som spelman hartsar stråken,
griper den näverbottnade fiolen.

Borta på vägen hörs en kärra skramla —
rusthållarsonen vänder hem från kvarnen;
redan vid grinden gapa alla barnen,
och invid fönstren kvinnorna sig samla.

Flickan som kommer i den branta dälden
upp ifrån strömmen med sin vattenfora
följer med ögon längtande och stora
bredaxlad yngling, vit av damm från mälden.

Men där i fjärran ovan herrgårdsröstet
bergåsen ligger som en dunkel dimma,
ser han i soln en stugas rutor glimma,
drömmer om Emma med det höga bröstet.