Vårsång

 På gyllene skyar å nyo Du kommer, o Vår!
 Förbi äro molnen, förbi äro stormarnes dagar.
 Se skördarne knoppas, se fruktträdet blommande står
 Och turturn så ömt i de susande lundarne klagar.
 
 Med kärlek på Jorden, från himlarnes eviga höjd,
 Guds Dotter, den strålande Solen, nu fäster sitt öga.
 I brudliga smycken Naturen sig kläder med fröjd
 Och möter den kraft, som beströmmar dess sköt från det höga.
 
 Nu lofsjunger skogen, nu ängarne blomstra och le,
 Små Änglar i dälderna leka med fläktande vingar,
 Ljuft lindarne susa och blommorna vällukter ge
 Och frälsade Andarnes chorsång ur böljorna klingar.
 
 Att kärlekens under, o Människa! fröjda din syn,
 Med vördnad af dig den grönskande marken beträdes!
 De himmelska flyttat till jordrunden neder ur skyn.
 Jehova är sjelf i sitt heliga Tempel tillstädes.
 
 I Templet, Profeter! med ångande rökelser gån
 För honom, som är, som har varit, som evigt skall blifva,
 Och följde af tusende röster Er gullharpa slån
 Att genljud däraf de odödliga fjällarne gifva!