Verktygets klagan

Livet sjönk för mig tillbaka i blå rök.
Jag står höjd över allt
med intet över mig än den hotande kopparhimmel,
den jag regerar.
Varför lyftes denna börda på människoaxlar?
Varför slöts mitt hjärta i järnpansar?
Får jag icke vara människa?
Nattsvart sorg ligger vägen bakom mig,
mellan rosa skuggor irrar jag en hemlös gud.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Stycke för stycke bröt du ur mitt hjärta, övermäktiga gud,
och gjorde mig till ditt redskap.
Jag tillhör dig med kropp och själ
och med resten av mitt förpantade liv.
Jag gråter. Tårarna falla där jag går,
den stenhårdes tårar.
Var finner min mun ännu ord till klagan
i obevekligt överflöd?
Mina nätter och dagar
äro skrivna i din bok, o gud.
Intet tillhör mig på jorden,
icke så mycket som en blomma.
O att vara den rikaste!
Att ha det skrivet på sin panna
att leka ödets underliga lek
på nödens bud.