Verldsförakt

 Helga, o Mänska! till Gudomens altar ditt hjerta,
 Sök i den eviga himlen din krona, din skatt.
 Trolös är jorden - dess välluster bytas i smärta,
 Sommarn i vinter, det strÃ¥lande ljuset i natt.
 
 Tror du med lekarne, blomstrande hälsan och friden
 Evigt fÃ¥ jula i lyckans förtrollade borg?
 Bäfva! - snart för mot de skälfvande portarne Tiden
 Härar af svarta bekymmer, af plÃ¥gor och sorg.
 
 Festliga harpor ej längre i salarne skalla,
 Nöjena stiga ur dansen med fladdrande hÃ¥r.
 Brännande tÃ¥rar i tömda pokalerna falla,
 PlÃ¥gornas vÃ¥lnad bland tynande lamporna stÃ¥r.
 
 Väggarne remna och MÃ¥nen med vemodigt öga
 In genom springorna tittar frÃ¥n midnattens sky.
 Byggnaden svigtar pÃ¥ grunden och plötsligt de höga
 Marmorkolonnerna falla med brakande gny.
 
 Säg mig den jordiska sällhet, som icke är vorden
 Skördad, o Bröder! af tidens förödande hand.
 Rök äro nöjena - hell den, som redan pÃ¥ jorden
 Ã„ger i himlen sin boning, sitt fädernesland.
 
 Sväfvar hans bräckliga julle pÃ¥ skyhöga vÃ¥gor
 Blundar hans öga i ljufliga drömmar ändÃ¥,
 Trygg vid hyänernas tjut och vid thordönets lÃ¥gor
 Färdas han öknar - Serafer vid sidan ju gÃ¥.
 
 Icke han bäfvar, fast slukade mörker opp Solen,
 Urgamla bergen förgingos i rytande haf,
 Stjernornas härar, som brinnande skurar frÃ¥n polen
 Regnade neder, och verlden forsjönk i sin graf.
 
 Eviga hyddor, i trygghet for askor och ilar,
 Pilgrimmen uppta - därinne vid gullharpors röst
 Abraham spisar med Änglar, och Lärjungen hvilar
 Guldlockig hjessa vid Jesu förtroliga bröst.