Vid Platte-floden

«I Stockholm, i Klara, i skolan jag gick!« sjunger en af August Blanche's löjligaste teaterfigurer, och den visstumpen rann mig i sinnet, när jag i gÃ¥r morgse stod och anstälde filosofiska betraktelser öfver Platte-floden.

Hvem kunde väl tro, när man för en hel mängd Ã¥r sedan satt pÃ¥ en bänk i Klara skola och pluggade Palmblads geografi för magister Landin, gemenligen «lantan« kallad, och af detta klart skinande lärdomsljus hugnades med den upplysningen, att «Platte-floden är numro ett af Amerikas floder näst (!) Mississippi, hvilken är den största i anseende till storleken» - hvem kunde väl tro dÃ¥, att man en vacker dag skulle skÃ¥da denna märkvärdiga flod ansigte mot ansigte?

Men så går det.... «man slungas framåt på tidernas bölja!«

    Ena da'n pÃ¥ DjurgÃ¥rdsstranden
    Ser man Birgers vackra stad,
    Glödgad djupt af sommarbranden,
    Svalka sig i Mälarns bad,
    För att se'n pÃ¥ bolstrar gröna
    Drömma nöjets glada dröm,
    Medan mÃ¥nens strÃ¥lar kröna
    Skummig bölja i Norrström.

    Andra da'n, att fjärlar fÃ¥nga,
    Rusar man pÃ¥ tok Ã¥stad.
    Ã–fver ocean med Ã¥nga
    Drifs man som ett vilset blad.
    Sveriges kust försvinner stilla,
    Republiken dyker opp,
    Och man stÃ¥r der lurad illa
    PÃ¥ en framtids glada hopp!

    Friheten pÃ¥ afstÃ¥nd blänkte,
    Ack, men glansen dog i hast!
    Kände du, hur skummet stänkte,
    När den granna bubblan brast?
    Kände du, hur sol och värma
    Flydde hjertats örtagÃ¥rd,
    När kung dollar sÃ¥g sig närma,
    Glänsande, men kall och hÃ¥rd?

    Dock försvinnen, dystra tankar,
    Solen ler i himmelshöjd!
    Fast i staden sorgen vankar,
    Bo pÃ¥ landet hopp och fröjd!
    Att i staden gÃ¥ och traska
    Gör till slut en menska Â»trist».
    Derför far man till Nebraska
    Och blir - entomologist?

    Fast man ej precis «ser flugor«,
    Ser man annat smÃ¥tt och godt:
    Gräshoppsägg och fält och stugor,
    Skog - der träden saknas blott!
    Kor och grisar, fÃ¥r och kalfvar
    Gifva här naturkonsert.
    Tuppen gal med kraft och allvar,
    Vippar stolt sin granna stjert.

    Himlens dunkelblÃ¥a kupa
    Glänser här af moln ej skymd.
    Det är skönt att sig fördjupa
    I dess solbelysta rymd.
    Det är skönt i stjernenätter
    Att vid floden stÃ¥ allen,
    När de midnattstysta slätter
    Skälfva ljuft i mÃ¥nens sken!

    Skönt är att se solen stiga
    Upp ur österns purpursjö.
    Medan stjernor sakteliga
    Lösas upp i ljus och dö -
    Skönt att höra floden sjunga
    Frihetens och vÃ¥rens pris -
    Skönt att se pÃ¥ böljan gunga
    Diamanter, men af is!

Hör, hur vattnet porlar och sqvalpar... det lÃ¥ter, som när man ligger i en bÃ¥t och lyssnar till böljornas plaskande mot borden. Istäcket är ännu icke försvunnet. Midt i floden ligger ännu ett väldigt stycke. Den smältande snön glittrar i solen; en strandvipa hoppar bland isbitarne, doppar den röda näbben i vattnet och kastar hufvudet behag- fullt bakÃ¥t; rundt omkring är isen sönderfrätt; stora stycken lossna tid efter annan och dansa plaskande nedÃ¥t floden - det pÃ¥minner om den glada tid, dÃ¥ «svartbäcksgubbarne« seglade utför FyrisÃ¥n i Upsala under studentjubel.

De små öarna midt i floden ligga täcka och leende i middagsbranden. Vattnet brusar och skum- mar kring deras säfbevuxna stränder. De rödbruna buskarne bära ännu inga blad, men se ändå icke kalla och döda ut - nej, den tysta kraft, vårens lifgifvande kraft, som rastlöst arbetar i deras inre, bringar must till deras trådiga rötter och drifver lifvets saft genom de fina ådrorna - vårens kraft förlänar dem ett varmt, yppigt skimmer; du liksom känner, att det icke kan dröja många dagar, innan de slå ut i knoppar och blad, innan ljusgröna strån sticka upp ur jorden, och våren är der i all sin prakt...

        Härliga vÃ¥r!
    Mera jag älskar dig Ã¥r efter Ã¥r;
    Mera jag gläds när de Â»friska
        VÃ¥rvindar hviska!»

        Djupt i ditt bröst
    Locka de fram en förunderlig röst:
    Fjerran med böljorna klara
        Ville jag fara!

        Ville med lust
    Följa dem bort till den grönskande kust,
    Der... men stor sak! ... lÃ¥t oss glömma
        Vanan att drömma!

        Jorden är bra,
    Ã„r just den bästa en menska kan ha -
    Bara man sluppe att sitta
        Stilla och titta!

        Men lika fullt,
    Skönt är att se efter vinterns tumult
    VÃ¥rens gudomliga lycka
        Jordklotet smycka!

        Jorden Ã¥r skön.
    Leende kryper hon fram utur snön,
    Leker titt-ut med de bistra
        Drifvor, som gnistra.

        Nyväckt och glad,
    Tar hon i sol'n ett uppfriskande bad,
    Skalkas i blÃ¥nande dager,
        Eldig och fager.

        Arg som en ryss,
    Bore, förstÃ¥s, stÃ¥r vid dörren lyss.
    Genom en springa tillika
        Snögubbar kika.

        Hämndtankar bär
    Bore i skölden, men fÃ¥fängt besvär!
    Jorden, med blommor i hÃ¥gen,
        Myser vid vÃ¥gen.

        Näpen och nätt
    Ã„r hennes tjusande vÃ¥rtoalett -
    Spegeln med blÃ¥a gardiner,
        Se hur den skiner!

        Drottningen har
    Icke sÃ¥ vacker och fin boudoir -
    Smyckad med stjernljus och lÃ¥gor,
        Blommor och vÃ¥gor!

        Som kavaljer
    Solen stÃ¥r öfver den sköna och ler,
    Zefyr, ur böljan, som blänker,
        Silfverskum stänker.

        Sammetsrock grön
    Drager hon pÃ¥ sig, den strÃ¥lande mön,
    Bidar i smycken, som glimma,
        Bröllopets timma.

        Snart skall den slÃ¥,
    Frihetens tid skall omsider förgÃ¥,
    Sommarens allvar skall styra
        VÃ¥rfröjdens yra!

        Derföre sjung,
    Skämta och le; medan än du är ung!
    Sjung, medan intet bekymmer
        VÃ¥rsolen skymmer!

        Sommarn blir arm,
    Ack, om ej vÃ¥ren är yster och varm,
    Fritt mÃ¥nne böljorna brusa,
        Vindarne susa!