Vid Skandinavernas julfest i Rom

1864.

Nu Söderns himmel sitt stjärnbanér
För kvällens vindar utrullar,
Och julestjärnan ser huldrikt ner
På Romas mörknande kullar.
     Men vintersol, som gick att dö
     Bland västerns röda flockar,
     Fann sommargrönt och icke snö
     I pinjens dunkla lockar.

Här leker vintern blott krig på skämt
Med vår, som knappast vill vänta:
Kring frö’t slöt jorden sig nätt och jämt,
På fängslet knoppar re’n glänta.
     Upp står ur mullens värmda grift
     Decemberrosens blomma
     Och frågar blygt i purpurskrift,
     Om våren snart får komma.

För slikt vi dock ej ha blick i dag;
Vi lämna leende slätter
För forsens fall och för strömkarlns slag
I norrskenssprakande nätter.
     Se hur den lätta ljusblå rök
     Från hemmets ås sig svingar!
     I hemmet är det julestök --
     Den nu blott hade vingar!

Vi ville flykta en liten stund
Ur Söderns salar, de bjärta:
En Circe lockar i lagerlund,
I marmorn slår intet hjärta.
     Där Forums brustna pelarrad
     Af månsken genomskimras,
     Där kan du söka minnets stad --
     I Norden hoppet timras!

Var viss, det lefver -- det är ej dödt;
Dess tysta pulsslag ej stanna.
För det ha ynglingens kinder glödt,
Och fårats tänkarens panna.
     Med vilja seg som järnets egg
     Hos trenne folk det hamrar
     Att rifva ned hvar skiljevägg
     Till trenne hjärtekamrar.

Det lefver -- fast man har spått dess död,
Då det ej snördes i pansar
Den olycksmorgon, då dagg föll röd
På öde, rykande skansar.
     Det är en bitter, bitter text;
     Nog härom taladt är det:
     En tanke, än ej färdigväxt,
     Fick icke färdigt svärdet.

I kväll, i kretsen kring hemmets gran,
Sig hoppets löfte förnyar;
Nyss tordön mullrade på vår ban,
Nu går regnbågen ur skyar,
     Vårt framtidstempels brända rund
     Vi resa upp ur gruset;
     Härnäst det står på säker grund,
     Det ädla, fasta huset.

Det gamla templet till aska brann,
Det nya ingen skall bränna.
Upp då till verket, upp alle man,
Med pensel, mejsel och penna!
     För granens träd och bokens träd
     Vi hoppas bättre tider:
     Skål för det dolda smedjestäd,
     Där framtid svärdet smider!