Vid Valkiakoski pappersbruk

Se hvilka gråa massor -- det är lump,
Som pappersbruket snart skall söndermala:
Af orenhet en liten värld i klump --
Ja, tänk om dessa trasor kunde tala!

Från fläcklös början hvilken långsam stråt
Utaf förnedring de fått genomvandra!
I sista akten nu de följas åt
Till lika lott, de ena som de andra.

I samma ånga lösas ångestsvett
Och hungerns och förtviflans vilda tårar
Och utaf en, som själf sig döden gett,
Det mörka stänk, som kanske än man spårar.

Den fläcken skall försvinna, också den,
Och smutsigt grått på nytt i hvitt sig byta;
Dock vilja skuggor ängsligt gå igen
På pappersarkets glatta, jämna yta.

Re’n lagdt i staplar, papperet begär
Det bläck, som utur tusen pennor dryper,
Och väntar denna svarta jättehär
Af götiska, latinska, ryska typer.

Hur språken eljest skifta på vår jord,
I dyster enighet de dock förklara
Att lidandet är lifvets botten-ord
Och allt det andra flyktigt bländverk bara.

På dessa ark, förklädda trasor blott,
Som druckit svett och blod och tåreflöde,
Den gamla sagan skrifs om sorg och brott,
Om smärtan, döden -- om vårt släktes öde.

Men denna kör skall aldrig bli så stark
Att ej en röst kan bruset öfverklinga,
Och något blad bland dessa tusen ark
Skall med sin eldskrift natten själf betvinga.

Hvarhälst ett hjärta fått ett ädelt sår
Af släktets nöd -- ett sår som alltid blöder,
Tills klingande dess sista droppe går
Uti ett upprop för betryckta bröder,

Där strålar ljus från hvarje fattigt blad,
Som dessa heta hjärteskurar tvådde;
Barmhärtighet har renat i sitt bad
De usla trasor, människor försmådde.

Mot lidandet är ställdt ett annat ord:
Medlidande... När det går ut kring världen,
Kanhända från en Dostojewskis bord
På tiggarns klutar det begynner färden.