Vid en väns död

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Förgänglig var då den sälla lott
Mig brydde;
Lik vårdagsfläkten den smekte blott
Och flydde.
Ack, ljuft jag drömde,
Jag mig förglömde,
Men snart kom den, som min glädje gömde
     I grafven.

Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
Du flydda,
Du hör mig ej, du ej öppnar mig
Din hydda.
Min tår ej räcker,
Min suck ej väcker
Det bröst, som stoftet och natten täcker
     I grafven.

Dock, ömma vän, fast för ödets slag
Jag dignar,
Min sorg är ljuf, och min smärta jag
Välsignar;
Ty du har vunnit
Och friden hunnit,
Det lugn jag mist, du fördubbladt funnit
     I grafven.

Ja, lycklig du, som din staf har fällt
Och somnat.
På jorden är blott det hjerta sällt,
Som domnat.
Mot ödet, tiden,
Mot stormen, striden,
Hur lugn är hvilan, hur djup är friden
     I grafven!

Sof, sälla ande, från flärden skild
Och qvalen,
Sof sött som daggen, om qvällen spilld
I dalen;
Tills gryningsstunden
Bestrålar runden
Och väcker slumrarn ur morgonblunden
     I grafven.

Det frö till lif, som i menskan göms
Af ljuset,
I mörkrets fjättrar ej evigt glöms,
I gruset.

Hvad döden fäller,
Han återställer,
Och knoppen blott, hvarur blomman qväller,
     Är grafven.



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve


Topplista Favoritlistan.se
IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter | gratis blogg | hitta kärleken på nätet