Vid jultiden.

När vintern grytt, om rörd du känner då,
Trots köld och frost, en fröjd till hjertat gå
Lik den du förr en gång som barn har känt,
Förundras ej: det är advent, advent!

Om i din själ, der jordens lustar dö,
Det faller några korn af himmelsk snö
Och Edens dörr sig öppnar lätt på glänt,
Förundras ej: det är advent, advent!

Om i ditt bröst med ofördunkladt sken
Den stjerna strålar, huld och silfverren,
Som för de vise män en gång sig tändt,
Förundras ej: det är advent, advent!

Om denna dragningskraft du röna får,
Som stjernors lif och andars genomgår
Och till det Hela lockar hvart fragment,
Förundras ej: det är advent, advent!

Igenom luften vinterkall och klar
Med vindens sus en himmelsk stämma far:
»Det barn skall födas snart, som Gud har sändt!
Vak upp till fröjd: det är advent, advent!»

Om någon gång, när julens stund är när,
Du går med henne, med din hjertanskär,
Din ögonlust och dina barns, som gifvit
At dem och dig sitt hjertas hela tro
Och blifvit fridens engel i ditt bo
Och härdens helgd och sorgens tröst har blifvit,
Om du med henne går att välja ut
Bland bodens alla varor utan slut
At dina små der hemma någon gåfva,
En vacker docka, som gör flickan glad,
At gossen tennsoldater — Gud vet hvad
Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva, —
O säg mig då, är ej din vandring skön
Och är besväret ej sin egen lön?

Ett rosigt skimmer öfver himlen far
Och luften käns så helsosam och klar;
Med ens det skymmer, hvita flingor sväfva,
Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,
Och snön, som dansar sakta ned ur sky,
Igenom floret når din skönas hy:
Han är så skälmsk, så lekande och yr,
Och nog han vet, hvart bäst han kosan styr.

O fagra qväll! En norrskensstrimma darrar
Med helsning från de svala himlafält,
Oändlighetens vidtutslagna tält,
Och blodet isas, hårda marken knarrar,
Och mot din arm du känner lätt ibland
En sakta sprittning af den huldas hand, —
Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag
Och snön som faller, vandringens behag
Och qvälln som skymmer, himlens bleka strimma,
Allt gör så mildt högtidlig denna timma,
Och sist hon måste hviska tyst så här:
»Ack, om du visste hvad jag lycklig är!»
Och du, som spejar i de kära drag
Och hör den sälla suck, som höjer barmen,
Och känner denna hand, som rör vid armen,
Och ser gestaltens smidiga behag
Och dessa ögon, strålande och ljufva,
Som blicka fram ur näpen vinterhufva,
Och dessa rosor, som på älskad kind
Så friska spira för decembervind,
Du måste svara hviskande så här:
»Ack, om du visste hvad du vacker är!»

Så går er färd. De granna fönster stråla,
Och nipper glittra der och tyger pråla,
Och öfverallt ett brokigt vimmel rörs,
Och vänner råkas och betalning görs,
Ett köpande, ett pratande, ett larm,
Och snö på fot, paketer under arm.
I väljen ut alltjemt med älskad möda
Förståndigt ett och annat åt de små,
Och re'n på förhand ömt I tänken på
Hur späda kinder skola högre glöda
Med helsans färg, den rosiga, den röda,
Hur späda ögon med en himmel i
Vid dessa skänkers yra trolleri

Förtjust och öfvergifvet skola glittra,
Och späda munnar oaflåtligt gå
Med detta sus, som ej man tröttnar på,
Ett mellanting af tala och af qvittra,
Ord för en fröjd, af lifvets qval ej störd,
Sorl af en källa, än af ingen rörd.
Hvad glada rop! Hur månget hjertligt tack!
Hvad stret att bryta upp det tröga lack
Och detta snåla segelgarn, som vill
Än i det längsta sluta gåfvan till!

Allt detta re'n I gladt er föreställen,
Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,
Tills sist er långa vandring hemåt bär
Och fickan full af granna saker är,
I vandren hem till sist: o fröjd att gå
Till bo't igen, när natten faller på,
Och se de späda, himlens bästa gåfva,
Hvar på sin hvita kudde redan sofva
Och tacka Honom, som ert hjerta gaf
All helig fröjd, som lifvet lefver af,
Den magt, som vakar outsägligt öm
På stjernans bana och på barnets dröm!

I denna ljufva tid det fins dock månget hus,
Som ingen glädje har och intet juleljus.

I denna ljufva tid det fins så mången vrå,
Der fattigmannen sjuk får hvila uppå strå.

Der spraka annorstäds väl brasor öfverallt,
Men mången stuga fins, der det är mörkt och kallt.

De rika barnen gå i dans och öfverflöd,
Men många små det fins, som längta efter bröd.

Så gifve den, som kan! O öppna, öppna blott
Din mun till vänlig tröst, din hand att göra godt!

Och hvad åt andras barn du glädtigt ger, det få
Till godo visst en gång just dina egna små.

I denna ljufva tid hvar skärf välsignad är
Och af gudomlig nåd förborgad ränta bär.

I denna ljufva tid ur drifvor och ur snö
Du rosor mana kan, som aldrig skola dö.

Emellan höga furor hastar
Min fåle raskt till målet fram.
Hur flinkt han sina fötter kastar,
Hur skogen blickar allvarsam!
Och djupt högtidligt fästet glimmar
Med stjernesken i gryningstimmar,
Och alla dalar, alla berg
Ha snöns och dödens hvita färg.

Och muntert slädans bjellra klingar
Och färden brusar stolt och fri;
Framåt, framåt vår flykt sig svingar,
Och träden vika fort förbi.
Då tänker jag, i drömmar sluten:
Hur knapp, hur snabb är lifsminuten,
Hur kall den luft vi andas i,
Och all vår fröjd hur fort förbi!

Men se, i fjerran redan höjer
Sig kyrkan opp, en Herrans brud!
Igenom fönstret ljus sig röjer:
Hon skimrar mild i helig skrud.
Hon är mitt skönsta barndomsminne:
Hur ofta stod jag ej derinne
Och hörde, vid min faders hand,
Det ord, som sedan glömts ibland!

Hur ljuft! Nu får jag åter luta
Mitt hufvud der i stilla bön
Och till mitt bröst den himmel sluta,
Som gjorde barnets verld så skön.
Hur ljuft att stå som förr på gången!
O lyss, o lyss! Nu klingar sången
Ur folkets bröst, ur hjertats grund:
»Var helsad, sköna morgonstund!»

O morgonstund bland morgonstunder,
DÃ¥ gudabarnet kom hit ner!
O under öfver alla under,
Som huldt igenom sekler ler!
O barn, som brutit slafvens bojor,
O barn, som gör palats af kojor,
O barn, som krossar våld och flärd,
O barn, som frälsa kan en verld!

Om Dig de höga orgor brusa,
Om Dig mitt hjertas orgelspel,
Och mina dar bli åter ljusa
Och ömt förlåtna mina fel;
Ur ångerns eld, som djupt mig bränner,
Du tar mig upp bland Dina vänner.
Haf tack, o barn, som offrat Dig!
Haf tack och gör ett barn af mig!

Och åter slädens bjellra klingar,
Min färd går hemåt glad och fri;
Framåt, framåt min flykt sig svingar,
Och träden vika fort förbi»
Då tänker jag, i drömmar sluten:
Hur dyr, hur helig är minuten,
Hur mild den luft vi andas i!
O fröjd som aldrig går förbi.

Trött han slumrar efter dagen;
Än af granens ljus betagen,
Ser i sömnen han dess bild.
Rosenröd och hvit han hvilar,
Drömmen ilar
Genom kammarn lätt och mild.

Säkert står vid hufvudgärden,
Synlig ej för denna verlden,
Någon engel, sänd från skyn,
Som med hvita vingar vaktar
Och betraktar
Eldens morgonglans på hyn.

Slumra, barn, tills det blir dager,
Slumra leende och fager,
Och om jul och gåfvor dröm!
Ack, i lifvets kamp och smärta
I ditt hjerta
Barnets jul förborgad göm!

Du skall kämpa, du skall lida!
Dock hvad mer, blott vid din sida
Samma engel, sänd från skyn,
An med hvita vingar vaktar
Och betraktar
Eldens aftonglans på hyn!

Ã…tersken af barnasinne,
Himlens underpant och minne,
Dröj på mannens kinder qvar!
Aftonglans och gryningsstrimma,
Glimma, glimma
Hos den gamle lika klar!