Viktor Rydberg

Vid underrättelsen om hans död.

Stumma äro skaldens harpotoner,
Borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
Drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodadt -- smärtan
Är för ny att tåla ordets skrud,
När igenom tusen, tusen hjärtan
Ännu darrar detta dödens bud.

Huru foga hop af spridda stycken
Denna bild, vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarne af dessa smycken,
Än ej födda släktens arfvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
Tankens underbara mosaik,
Värmas af den eterklara flamman,
Lyss till språkets magiska musik.

Tider bättre, sällare kanhända,
Skola fullt förstå den höga sång,
Som Promethevs kvad till de elända,
Inför tviflarn Ahasver en gång.

Nya ynglingar, ej nesligt snärde
I materiens, dådlöshetens band,
Skola fatta hvad Dexippos lärde
Gossehären, väpnad för sitt land.

Själar, som af himmelsk längtan bäfva,
Skola höra siarstämmans ljud
Och i ekospåren ödmjukt sträfva
För att söka sanningen och Gud.

Så han lefver, så han tänker, sjunger
För de kommande till fröjd och tröst.
Sekelslutets sorl och njutningshunger
Dör engång -- dock ej hans djupa röst.

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
Ha vi känsla endast för förlusten,
Då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
Ödsligheten på hvar plats han prydt,
Och det är som vi ej vetat skatta
Hvad vi ägt, förr’n i den stund det flytt:

Aldrig höra mer din röst i tiden --
Blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
Aldrig, aldrig trycka mer din hand!