Vinrankan

Svenska Dikter

Skördemannens knif och höstens vindar
Rankans skrud klädt af,
Skälfvande hon nakna grenar lindar
Kring sin kala staf.

Ej på honom höstens härjning biter
Mer än sommarns glöd;
Medan regnet rankan söndersliter,
Säger hennes stöd:

Nu hos oss det sanna värdet träder
Ohöljdt fram till sist.
Ingen grönska mera öfverkläder
Någon lönlig brist.

Jag är trä -- och du är ock detsamma!
Trots ditt forna pris,
Duger du blott mata härdens flamma,
Arma, svarta ris!

Du var den, hvars ungdom blef omgärdad
Ömt på utsökt grund;
Lämnad åt sig själf, min kraft blef härdad
För min pröfvostund.

Därför blef jag vuxen alla strider,
Ödet mig beskär --
Arma ranka, blottad nu omsider,
Se hur svag du är!

Rankan, döende och tryckt till mullen,
Endast gaf till svar:
Medan solen log och värmde kullen,
Drufvor här jag bar.