Vinrankan
Skördemannens knif och höstens vindar
Rankans skrud klädt af,
Skälfvande hon nakna grenar lindar
Kring sin kala staf.
Ej på honom höstens härjning biter
Mer än sommarns glöd;
Medan regnet rankan söndersliter,
Säger hennes stöd:
Nu hos oss det sanna värdet träder
Ohöljdt fram till sist.
Ingen grönska mera öfverkläder
Någon lönlig brist.
Jag är trä -- och du är ock detsamma!
Trots ditt forna pris,
Duger du blott mata härdens flamma,
Arma, svarta ris!
Du var den, hvars ungdom blef omgärdad
Ömt på utsökt grund;
Lämnad åt sig själf, min kraft blef härdad
För min pröfvostund.
Därför blef jag vuxen alla strider,
Ödet mig beskär --
Arma ranka, blottad nu omsider,
Se hur svag du är!
Rankan, döende och tryckt till mullen,
Endast gaf till svar:
Medan solen log och värmde kullen,
Drufvor här jag bar.
| 'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet' | |
| ← Guldfågel | Svarta svanor → 
|
Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet
