Vinternatt

 Låt oss åka sakta,
 låt oss dock betrakta
 skogens vita slott,
 golvens marmorstenar,
 vita valv av grenar,
 som till himlen nått.
 
 Ej ett snöstoft röres,
 under valven höres
 ingen vinds musik,
 snön har rett alkover,
 och därinne sover
 sommarns frusna lik.
 
 Iskristaller stöda
 lägret, där den döda
 sig till vila lagt,
 vita sängomhängen
 sväva över sängen,
 enar hålla vakt.
 
 Och metalliskt kalla
 månestrålar falla
 ned i öde sal,
 och från alla kanter
 gnistra diamanter
 i oändligt tal.
 
 Stjärnorna med sorgens
 silver smycka borgens
 genombrutna tak,
 dunkla skuggor glida
 sakta genom vida
 skymtande gemak.