Wilhelm von Schwerin
Och överstelöjtnant Druva han stod
Bekymrad nu:
"Här dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
MÃ¥ngdubbelt starkare kommer han,
Och order har jag att stanna
Och slåss till sista man.
Och hade jag helst vid kanonerna där
En veteran,
En man, som vant sig att bruka gevär,
En krutsprängd fan;
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
En femtonåring, en grev Schwerin
Skall svara för batteriet,
Vad håller en sådan för min?"
Han red till ynglingen hän med hast,
Sin hand han bjöd:
"Min vän, snart spelas här höga kast
Om liv, om död,
Död, säker död, om ni står er slätt,
Men liv kanske, om ni siktar rätt.
Dö, leva, det får ni, herre,
Men vika, nej pass för det!
Jag ser er stå här så späd och vek,
I storm ett rör;
Ni har ej prövat en sådan lek,
Min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördriv,
Så känn på hjärtat och svar mig giv:
Skall ni våga i dag, om det gäller,
Blankt offra ert unga liv?"
"Herr överstelöjtnant, ni drar ert svärd
Med årbräckt hand
Och vågar dock bjuda ert liv som gärd
För kung och land,
Jag har ett liv i sin styrkas vår,
Det bott i mitt hjärta blott femton år,
Säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, vem min gärd försmår!"
Den gamle Druva han spände sin blick:
"Det där klang stål!
De orden, herre, de slogo ej klick,
De råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
Men tacka Gud, att han gett mig er,
Ty hjärtat är det, ej armen,
Till slut dock, som kraften ger."
Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
Sin första strid.
Hans folk, svårt härjat, till flykt sig spred,
Han själv höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,
Han skötte dess eld, han tjänte för fem:
Där kom en skara kosacker,
Han svedde skägget på dem.
Han fick ett ögonblick rast, han sprang
Hän till sitt folk,
Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,
En vredens tolk.
En stund blott än, och sig allt förbytt,
I strid var åter hans trupp, som flytt,
Han själv vid den älskade härden
Och elden i fart på nytt.
Och Druva han såg med förundran uppå,
Fast långtifrån:
"Ett mästerstycke jag kalla må
Slikt lärospån.
Vinns sådan ära med första språng,
Vad hinner han ej, om hans tid blir lång?
Gud skydde den ädle gossen,
Han för arméer en gång."
Men dagen slöts och dess kamp bröts av,
DÃ¥ kom Schwerin;
Han stått mot svallet av stridens hav,
Fast späd och fin.
Då han kom med kanonerna åter i hamn,
Då ropade grånade kämpar hans namn,
Och vid högt hurra slöt Druva
Den tappre i faderlig famn.
Den unge hjälten! Hans namn gick opp
Med tidig glans.
Ej sågs en bana mer ljus av hopp,
Mer skön än hans.
Hur blev den banan ej kort ändå!
Ett månvarv hunnit ej halvt förgå,
När till närmaste griftvalv vägen
Var måttet på den också.
Dock än ett minne åt sägn och sång
Han hunnit ge,
En strid han kämpat ännu en gång,
Den skönaste,
Förrn döden nådde hans unga barm,
Förrn pulsen stelna, som slog så varm,
Förrn fåfängt vinkad av bragden
LÃ¥g vissnad hans domnade arm.
Det var när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själv blev ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade lod,
DÃ¥ eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod.
Då, säger man, hade han dignat ned
Till sist vid den,
Men kringränd rest sig mot fiendens led,
Med svärdet än,
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig ut
Och fallit först, när de sina
Kringjublad han nått till slut.
Han hade sitt sextonde år ej nått,
På bår ren lagd.
Långt var det liv dock, han leva fått,
Om liv är bragd.
Ack, mången grånat i ärans glans,
Som fäst med glädje sin strålande krans
På den femtonåriges hjässa,
Om i byte han vunnit hans.
Han hade sitt sextonde år ej nått,
Ja, ung han dog;
Dock sörjde en blödande här hans lott,
Själv prövad nog;
Dock stod kring hans läger i tyst förbund
Av krigets ädlaste kämpar en rund,
Och vad för de tappre han varit,
Det syntes i denna stund:
Ej veklig klagan, blott saknad tung,
Blott sorg var spord.
Till hjältens ära, som dog så ung,
Ej föllo ord;
Men Vegesack prisade livets vår,
Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,
Och ur Druva såg man pressas
Rart vin — en stor, klar tår.
Från 1860
