Zachris Topelius

Så har du gått från Nordens köld och drifvor,
          Du barnens vän,
Förrn Sylvia kom med sol och gyllne vifvor
          Till oss igen.

Du som på lösta böljor tåligt hoppats
          I vinterbann,
För dig har våren nu evärdligt knoppats,
          Du såningsman!

Men fåglar, som vid fönsterbrädet gunga,
          Se tomt ditt bord,
Och nu bland alla sagolystna unga
          Är sorg i Nord;

Och vi, som själfva känt, hur dagen dalar,
          Vi sakna Den,
Hvars trollspö upplät häfdens riddarsalar
          För lycklig sven.

Och varmt till kinden åter blodet strömmar
          I tidens köld,
Som då du lät oss drömma hjältedrömmar
          Med Bertelsköld.

Så skola släkter minnas efter släkter,
          Hur de ha stått
Vid dina knän, i lifvets morgonväkter
          Och lyssna fått

Till suset af den röst, som innerst bodde
          I sagans träd,
Till ädla tankar, som i hjärtat grodde
          Likt gyllne säd.

Ej dör din ljufva sång på folkets tunga
          I Nordanland,
Så länge vågorna om kärlek sjunga
          Vid Roines strand,

Och troget komma ynglingar och tärnor
          Sin skald ihåg,
När de se upp mot vintergatans stjärnor
          I stilla tåg.

Du skald för hoppet, oskulden och våren
          Med fläckfri själ!
I tusen, tusen hem nu bringar tåren
          Dig rördt farväl.

Ditt fromma hufvud på sin hvita kudde
          Tycks sofva blott.
Bland björkarna därute på din udde,
          Vår skald, sof godt!